Intervju med Linda Persson
När och varför började du arbeta med deltagarbaserad konst? Var det ur ett eget behov, på eget initiativ eller genom en inbjudan, uppdrag eller annan anledning?
Det var inte något absolut i hur mitt konstnärskap gled in i 'deltagarbaserad aktivitet'. Mina undersökningsprocesser har alltid drivits av nyfikenhet. Det började i det personliga; min mamma dog (2008) och då min pappa gick bort redan 1992 så var det ett slut och en annan början till mitt förhållningssätt till det egna livet. Man kan kanske säga att det gav en push in i ett undersökande som ledde mig till olika platser, ett letande i det förflutna för att förstå något om hur jag ska gå till väga in i framtiden. Jag skapade nya arbetssätt och under 2008-2014 jobbade jag intensivt med den egna personliga historien som ledde mig upp till norra Sverige och in till samisk historia och kultur (pappas sida men inte som samisk men med rötter i Vilhelminatrakterna) och som gav mig nya utbyten och samarbeten och helt nya fantastiska och sorgliga lärdomar om det koloniala greppet i Sverige, något som antände mitt intresse om 'hidden histories'. Samtidigt så hade jag nyligen avslutat min Masters i England och även där startade jag ett projekt som hette XRAY- ett helt ideellt konst/kuratordrivet mobilt projekt som ofta samverkade på pubar/sociala klubbar (ofta i deras oanvända rum). Detta engagerade folk som inte var i konstsvängen likaväl som de som var. Mellan 2008-2010 arbetade jag med detta helt på eget initiativ, men med en relä-metod, dvs jag överlät bedömning och val av vad som skulle visas till någon som var med i första 'delen' och de i sin tur valde någon etc. Jag ansvarade för utskick/teknik (i största möjliga mån). Det bidrog till att ca 280 konstutövare deltog inom både icke- och konst-traditionella rum. Jag gjorde detta i ett försök att skapa nya erfarenheter och utbyten. Det var ett sätt att bearbeta sorg och också förstå andra människors omständigheter och behov genom konsten och andra arbetssätt som performativa, poetiska, filmskapande och musik. Men vi deltog även vid filmfestivaler och andra konstnärsdrivna rum som Galleri BOX i Göteborg, Supermarket Art Fair & till slut även Frieze Arts Fair, ofta initierat som en förlängning det vill säga inte på grund av mig men på grund av hur det växte som rhizomatiskt-horisontellt. Det avslutades dock när jag flyttade tillbaka till Sverige 2011, kanske mest för att jag då kände mig som en 'facilitator' snarare än konstnär/deltagare. Sedan dess har jag deltagit i Experimentellt Kulturarv ett tvåårigt projekt runt Ölands landskap mellan arkeologer, konstnärer och entreprenörer (2016-2018), International Art Space i Australien 2016-19 där jag arbetade med Wongatha-ursprungsbefolkningen och olika vita små immigrationssamhällen i gruvlandskap i Australien, båda som var projekt initierade av olika organisationer som jag ansökte till. Jag har också drivit andra egna projekt under dessa år.
Vad finns det för konstnärliga kvaliteter med att arbeta med andra?
Som människor behöver vi dialoger. Som konstnärer har vi alla olika arbetssätt som inte alltid förhåller sig till normen i samhället. Rent filosofiskt och praktiskt så har vi tillgång till olika okonventionella arbetsmetoder som kan skapa förgreningar mellan kultur och svåra ämnen, tillstånd till att gemensamt drömma och bygga andra sorters dialoger som annars inte helt enkelt kan placeras i samhälls-traditionella rum.
När du tänker på att arbeta med andra, vad tänker du då?
Hmmm... Alltså det beror ju på VAR, VAD eller HUR man tänker runt sitt fokus. Alltså det är en stor skillnad att arbeta bara med andra konstnärer / kreativa utövare, där man på något sätt delar ett sorts språk, t.ex man kanske vill arbeta med specifika keramiska bränningsmetoder som har starkt ritualistiska praktiker och där krävs ju en sorts förkunskap, en öppenhet, och praktiskt engagemang. Men om man t.ex vill arbeta runt levnadsförhållanden med människor i asyl, eller människor som lever i samhällets marginal, där andra sorters arbetssätt måste förankras genom förtroende, ansvar och gemensamma beslut och där resultatet inte är lika utstakat, det bidrar till ett annat etiskt förhållningssätt och en annan sorts konst, men inte mindre experimentell eller kreativ för den sakens skull.
Hur upplever du villkoren för ditt arbete med deltagarbaserad konst?
Villkoren sätter jag tillsammans med projektet. Om jag arbetar genom organisationer så sätter jag ett sorts ramverk av villkor (detta har förankrats i erfarenheter när detta inte gjorts och det kan gå helt galet). Men om jag arbetar med andra konstnärer är det mer en utforskande dialog till att börja med. Sen måste man bestämma tillsammans vad man använder som deltagargrupp och vad man kan använda individuellt i den egna praktiken.
Tycker du om att delta i andras konstprojekt som aktiv publik? Hur får det dig att känna dig?
Jag har faktiskt inte gjort det så mycket. Det beror på projektet, vad dess fokus och dess avsikt/struktur är. Är jag bara en 'byggkloss' eller är jag aktivt involverad dvs. betyder mitt faktiska jag något? Dessa två versioner är ju viktiga att förstå och de bidrar till hur jag relaterar/arbetar i projektet.
Hur bedömer du om ett deltagarbaserat projekt är lyckat eller ej? Hur känns det när det är lyckat, vad är behållningen för dig?
Det känns lyckat när vi känner att vi gjort något, skapat något tillsammans. Mitt mest lyckade deltagarprojekt var med en liten ödemarksstad i västra Australien tillsammans med Wongatha-kvinnorna Geraldine Hogarth och Luxie Redmond-Hogarth. Under år 1 lärde jag känna Geraldine och Luxie då Geraldine hade tilldelats en OBE av Drottningen för hennes arbete i 33 år att positivt jobba med öronhälsa för barn i utsatta omkring liggande gruvområden och deras avtagande tillgång till deras ursprungsspråk. Jag hjälpte kommunen att kreativt göra en offentlig utställning där turister och besökare kan ta del av Wongatha- och Kuwarra-talande språkgrupper i områdets koloniala hårda historia och hitta tillbaka till ursprungsbefolkningen och den historiken om Australien. År 2 så jobbade jag med mörker/ljus i naturen, något som Nordiska och Australienska områden har gemensamt, fast motsatt. Vi bestämde att vi ville göra en temporär ljusinstallation. Jag använde LED och solcells-plattor och lärde ut lödning och vi arbetade med våra språkgrupper, både i ursprungsspråk och immigrationsspråk (eftersom alla vita i Australien härstammar från olika immigrationsgrupper). Så vi skapade med tillåtelse från The Elders en installation vid Dingo Dreaming (mt Leonora koloniala namnet) i vägkorsningen till den gamla gruvstaden (nu en spökstad/ utomhusmuseum) Gwalia. Kuwarra är ett utdöende språk där Luxie är den sista personen som talar språket flytande. Vi använde Kuwarra som ramverk och med Gerladines idé om kardinalriktningar, något vi alla delar över hela världen, om än på olika sätt att läsa. Så vi använde Kuwarra : Kayili, Yulpari, Kakarra, Wayula och inom dessa LED neon skyltar satte gruppen ord på det var och en kände var viktigt (mat, gemenskap, kärlek etc.) i sina egna språk: arabiska, hebreiska, estniska, svenska, tyska, engelska, maori, grekiska, italienska, gaeliska etc. Alla byggde sina egna stora skyltar.
Har du en målgrupp som du brukar vända dig till eller är mer intresserad av att jobba med? Om du vänder dig till en publik som inte vanligtvis på egen hand besöker konstutställningar, varför vill du jobba med just den och på vilket sätt?
Jag har glidit in på andra sorters grupper i samhället än konstspecifika sammanhang, kanske för att jag känner att jag inte behöver 'bevisa' min egen person eller min kreativitet där. Samtidigt dras jag otroligt till periferin och oväntade landskap och har självmant sökt mig till ett nomadiskt arbetssätt. I dessa situationer förväntar man sig inte något specifikt resultat och inte heller något av varandra och det kan då lättare öppna upp för generositet och vänskap och att något faktiskt händer, man förvaltar tillsammans. Det har oftare också bidragit till en större bredd av grupper i samhället (gamla, unga, olika kulturer). Men jag har längtat efter att få jobba mer med konstnärer som en gemensam hjärna och kropp. Just nu deltar jag i två olika konst/aktivist/eko-intresserade grupper. Ett är format som en sorts utbildning där vi läser, diskuterar och arbetar kreativt tillsammans med fokus på ekofeminism, queer-ecologies, klimatet och sci-fi. Det är mer resultatinriktat men vi 'letar' oss fram tillsammans. Aktörerna är från olika kulturer, kulturella intressen och åldersgrupper så det är mer ovanligt på så vis. Här har det också början/slut och vi kommer att fortgå till April 2021. Det är spännande att få ta del av och utforska med mer djupliggande fokus med andra kreativa aktörer eftersom man inte behöver tänka på tillgänglighet när det gäller teori eller kritiskt tänkande, men det bidrar också till fler starka personligheter och det kan bli svårare att experimentera i de sammanhangen. Vi får se hur det utvecklas. Det andra projektet är tillsammans med en konstkollega som är intresserad av folkhistoria, myter, resta stenar, keramik/lera/gyttja. Vi har pratat om vårt samarbete som en förlängning runt idéer av porositet både som 'kropp' och material.
Vad skulle du vilja ha ut av ett nätverk och en plattform för deltagarbaserad konst?
En plats där man stödjer varandra och delar med sig. Det vore fint med en plattform där alla är ansvariga, dvs. att något inte bara 'dör' bara för att hen som startade det hela inte längre finns eller kanske vill vara mindre aktiv. Att på något sätt kunna upprätthålla en form utan 'the firestarter'. Hur kan man förvalta tillsammans? Personligen är jag också intresserad av en form där olika sätt att dela med sig kan få rum. Både från olika kulturer och åldersgrupper. Gärna också inom konstspecifika områden men med samma bredd. Det är så lätt att dialoger, konversationer, utbyten bara sker med liktänkande eller intressegrupper. Sen är jag intresserad av teorier, kritik och det är ganska otroligt allt som slängs i ens väg som konststuderande och som konstnär och hur allt bidrar till att tänka mer och bättre. Tänk om den plasticiteten kunde överföras överallt.