Intervju med Helena Olsson
När och varför började du arbeta med deltagarbaserad konst? Var det ur ett eget behov, på eget initiativ eller genom en inbjudan, uppdrag eller annan anledning?
Jag började arbeta med deltagarbaserad konst litegrann redan 2009, mitt första år på Konsthögskolan i Malmö då jag träffa två pappor och filmade när de försökte amma sina bebisar. Jag vet inte riktigt om man kan kalla det deltagarbaserad konst, eller egentligen vad definitionen är på begreppet. Själva iden var ju min, att filma försöken till amning men det krävdes ju att de ville testa och delta och hur resultatet skulle bli var ju högst oklart.
Verket presenterades sedan som en installation med videon med de ammade pappor, och på väggarna hängde det skjortor på metallkrokar som finns i omklädningsrum, och som skulle anspela på att det fanns fler män någonstans som försökte amma.
Sedan har jag ju också gjort verk som är mer deltagande som besökare på en utställning, i verket Behandlingen kunde man som besökare boka in sig på en vattenbehandling som jag utförde och som var en blandning baserad på kurer från slutet av 1800-talet och dagens spabehandlingar.
Vad finns det för konstnärliga kvaliteter med att arbeta med andra?
Jag uppskattar att mer lämnas till slumpen, eller till vad som kan ske i ett möte med andra, i jämförelse med om man arbetar helt själv eller styr allt.
Jag upplever också att arbetet som konstnär är emellertid väldigt ensamt, och så att arbeta med andra är också utifrån ett behov av att jag tycker det blir trist att bara ha mina egna tankar. Det blir ett utrymme för större lekfullhet tillsammans med andra och det är ett väldigt trevligt sätt att utbyta kunskap på.
När du tänker på att arbeta med andra, vad tänker du då?
Jag tänker på att arbeta med andra som väldigt brett, det kan vara att arbeta med skådespelare där jag då har bestämt vad som ska ske, det kan vara samarbeten med andra personer och göra ett verk tillsammans, men det kan också vara att ett verk till viss del består av intervjuer, läsgrupper eller annat deltagande som ligger till grund för ett verk. Att arbeta med andra ger en större lekfullhet, med andra kan man bolla tankar och idéer.
Hur upplever du villkoren för ditt arbete med deltagarbaserad konst?
Många av mina verk bygger på intervjuer av människor som mer eller mindre tillhör marginaliserade grupper, och för att kunna berätta en historia måste de som deltar känna att de medverkar på sina villkor. För mig är det otroligt viktigt att om någon medverkar i mitt verk som privatperson, om det är med deras röster eller ansikten så får de alltid titta igenom materialet innan jag använder det.
Tycker du om att delta i andras konstprojekt som aktiv publik? Hur får det dig att känna dig?
Det är ju ofta så att man inte vet vad som ska hända så det kan kännas både pirrigt, spännande och kul att få delta i andras projekt som aktiv publik.
Hur bedömer du om ett deltagarbaserat projekt är lyckat eller ej? Hur känns det när det är lyckat, vad är behållningen för dig?
Svårt att mäta om ett projekt är lyckat eller inte, jag tror att det känns bra när de som deltagit ger respons och säger att det känns meningsfullt att delta.
Har du en målgrupp som du brukar vända dig till eller är mer intresserad av att jobba med? Om du vänder dig till en publik som inte vanligtvis på egen hand besöker konstutställningar, varför vill du jobba med just den och på vilket sätt?
Min målgrupp är de som besöker en konstutställning där jag visar mina verk eller genomför en performance.
Vad skulle du vilja ha ut av ett nätverk och en plattform för deltagarbaserad konst?
Som inspiration och en plats att utbyta idéer och kanske skapa samarbeten?