Intervju med Anna Kinbom
Performance av Anna Kinbom där hon sjunger sånger hon skrivit och publiken bjuds in att sjunga med om de vill. Som scenografi till sin performance har konstnären målat upp sångtexterna på flera målardukar. På Gubbängstorget i Stockholm i augusti 2020, del av Stockholm konsts sommarutställning i samarbete med Trafikkontorets satsning på sommargågator och torg samt pop-up parker, curator Frida Cornell. Stillbild ur video, foto: Eva Kenell
När och varför började du arbeta med deltagarbaserad konst? Var det ur ett eget behov, på eget initiativ eller genom en inbjudan, uppdrag eller annan anledning?
På en resa som student med Mejan kände jag ett behov av att vi skulle uttrycka oss tillsammans, lätta på trycket i en poesiworkshop. Alla fick skriva och vika undan vad de skrivit och skicka vidare till nästa person. Det blev avslappnat på något sätt tyckte jag av att vi fick skriva av oss och skratta och skapa något tillsammans i stunden.
Vad finns det för konstnärliga kvaliteter med att arbeta med andra?
Man blandar varandras uttryck, det blir något nytt, unikt.
När du tänker på att arbeta med andra, vad tänker du då?
Jag tänker att vi kopplar ihop varandras hjärnor, tankar och händer och hjärtan. Vi går in helhjärtat. Ibland blir det krock och funkar inte. Det händer saker. Jag känner att jag lever.
Hur upplever du villkoren för ditt arbete med deltagarbaserad konst?
Oj, svår fråga. Men jag tycker att det är mycket uppskattat av de som får kontakt med konsten/de som söker sig till den. Ekonomiskt är det en strävan så att säga, man får vara ute och jaga, det ramlar inte in förfrågningar eller så. Man får gå på det som känns kul.
Tycker du om att delta i andras konstprojekt som aktiv publik? Hur får det dig att känna dig?
Oftast blir det lite fnissigt och lite nervöst. Jag vågar mer med åren och det beror mycket på verket. Det beror på var jag befinner mig i livet själv också. Till exempel vågade jag inte sätta mig framför Marina Abramović i ”The Artist is Present” 2010 när jag faktiskt var där på MoMa som 29-åring. Jag tyckte att hon var skrämmande i sin outfit och det såg läskigt ut att titta på varandra sådär men nu som tio år äldre skulle jag nog ställt mig på kö, jag har förändrats.
Hur bedömer du om ett deltagarbaserat projekt är lyckat eller ej? Hur känns det när det är lyckat, vad är behållningen för dig?
Det viktigaste är att det blir en unik stund som betyder något, som ger något, som förändrar mig och utmanar mig. Som utmanar det jag trodde om mig själv tror jag.
Har du en målgrupp som du brukar vända dig till eller är mer intresserad av att jobba med? Om du vänder dig till en publik som inte vanligtvis på egen hand besöker konstutställningar, varför vill du jobba med just den och på vilket sätt?
Just nu tycker jag att det är spännande att arbeta lokalt, med et människor ser varje dag och vad de har i sin närmiljö, om de skulle snubbla över lite konst , vad skulle det göra med dem? Det vardagliga är intressant. Jag skulle vilja att de såg att konst kan vara en väg. Inte alla men kanske någon slås av just detta och får en krok, en ny väg i livet eller så. Offentlig konst är ett sätt att möta de som inte söker sig till gallerier, det skulle jag vilja jobba mer med. Performance och deltagarbaserad konst i offentliga rummet.
Vad skulle du vilja ha ut av ett nätverk och en plattform för deltagarbaserad konst?
Till att diskutera fältet och ge varandra tips.
Intervju gjord i augusti, 2020.
www.annakinbom.com